iccachu

Iza skickar iväg mig på äventyr (eftersom jag är hennes lilla bitch anpassar jag mig snällt, springer hennes ärenden och lämnar hennes filmer på biblioteket. När jag har lust.) och jag trampar glatt iväg mot biblioteket. Vägen är lång, kall och aningen igensnöad. Redan under resans start halkar jag men ställer mig upp och försäkrar mig om att ingen såg. Med nytt mod fortsätter jag framåt tills jag kommer till de igensnöade trapporna precis bredvid mitt mål. Dessa är då så igensnöade att de snarare är en rutchbana.

En kille går framför mig, klänger fast sig vid (uh.. det man håller i som är vid trappor) och hasar sakta, saakta ner för trappan. Vilken tönt, tänker jag och ökar takten då jag ska ner för trapporna.

Detta kunde gått bra, vilket det naturligtvis inte gjorde. Jag lyckas mot all förmodan ta mig ner till de sista trappstegen, där jag då faller ihop i en liten hjälplös hög. Min kropp agerar snabbare än mig och jag kastar mig upp med vad jag tror är stoltheten i behåll. Men icke, jag kommer på mig själv och hur detta måste sett ut och och börjar asgarva åt mig själv (i princip vemsomhelst kan intyga om att jag inte skrattar tyst heller). Den stackars pojken framför mig (jag kunde svurit på att jag kom åt hans hälar eller nåt när jag vurpar) vänder sig förskräckt om, som för att försäkra att det inte var hans själ jag var ute efter, och skyndar sedan vidare. Kvar står jag, lutandes mot ett träd, kippandes efter luft. Ensam.