iccachu

3 dagar kvar tills jag åker till Vietnam!! Oh happy days~, glädjen är förblindande. Sitter och planerar så smått vad man bör packa med sig, förutom två böcker har jag inte kommit så mycket längre.. Nåja, så småningom, tålamod tålamod.

Klockan börjar närma sig 7 och jag har redan svårt att hålla upp ögonen ordentligt. Snart måste jag seriöst ta tag i den här tröttheten. Jag ber till högre makter om att typ.. vietnamesisk och thailändsk luft råder bot på det.

Iza skickar iväg mig på äventyr (eftersom jag är hennes lilla bitch anpassar jag mig snällt, springer hennes ärenden och lämnar hennes filmer på biblioteket. När jag har lust.) och jag trampar glatt iväg mot biblioteket. Vägen är lång, kall och aningen igensnöad. Redan under resans start halkar jag men ställer mig upp och försäkrar mig om att ingen såg. Med nytt mod fortsätter jag framåt tills jag kommer till de igensnöade trapporna precis bredvid mitt mål. Dessa är då så igensnöade att de snarare är en rutchbana.

En kille går framför mig, klänger fast sig vid (uh.. det man håller i som är vid trappor) och hasar sakta, saakta ner för trappan. Vilken tönt, tänker jag och ökar takten då jag ska ner för trapporna.

Detta kunde gått bra, vilket det naturligtvis inte gjorde. Jag lyckas mot all förmodan ta mig ner till de sista trappstegen, där jag då faller ihop i en liten hjälplös hög. Min kropp agerar snabbare än mig och jag kastar mig upp med vad jag tror är stoltheten i behåll. Men icke, jag kommer på mig själv och hur detta måste sett ut och och börjar asgarva åt mig själv (i princip vemsomhelst kan intyga om att jag inte skrattar tyst heller). Den stackars pojken framför mig (jag kunde svurit på att jag kom åt hans hälar eller nåt när jag vurpar) vänder sig förskräckt om, som för att försäkra att det inte var hans själ jag var ute efter, och skyndar sedan vidare. Kvar står jag, lutandes mot ett träd, kippandes efter luft. Ensam.

jag vaknade i princip nyss, smällde just i mig en liter juice, fett gott men för mycket.

Då rullar jag väl nu, mot skiuulan och annat kul.

Nu håller jag på att svimma pga veckans (pga filmfestivalen) sömnbrist, så jag tar allt i korta drag.

Såg just Rare Exports, den var galet grym, vi satt och skrattade 10 min efter filmen..

Det bästa var typ alla dessa finska män, bittra, aggressiva, mumlandes för sig själva och med grova fördomar och misstankar mot ryssar. Det näst bästa var att det i slutet står något i stil med att jultomten originellt kommer från Finland. Jag dör så klockrent.

Jag ser inte rakt längre, så godnatt.

Icco ska se I saw the Devil vid 10,

hon fördriver tiden här sålänge, med mjölksulkigt te.

Off I go, tänkte måla mina naglar

FÖR ATT JAG VET ATT ALLA BRYR SIG.

trots att jag är övertrött.

Men det får gå ändå, yoshaaaa

Rapporten, som varit den direkta orsaken till bloggtorkan, är klarskriven, inlämnad och över. Den som nämner försurning inom den närmaste tiden ska passa sig jävligt noga.

Annars är jag helt frälst och totalt tillfredsställd, eller någon liknande bra känsla, efter dagens This is England-tema,

Jag och Emma drog hem till henne och kollade på den gamla filmen, därefter fortsatte vi mot Saga och filmfestivalens This is England 86'. Att beskriva känslor i ord har aldrig vart min starka sida, men jag mår så otroligt bra för tillfället. Eftersom det var en Face2Face-visning fick vi även lyssna på vad Shane Meadows och två av skådespelarna (samt en fjärde, som vi inte riktigt förstod vem han var..) hade att säga.

Biljetterna till filmfestivalen tar slut en efter en och den där emma ringer inte!!

On top of that var det en nästan tom biosalong, hade inte filmen premiär nyss?

Jag kan se vad det är folk inte tycker är vettigt i den, har man växt upp i tron om att The Proposal är en bra film så har man... Jag kan inget annat än älska Machete, jag satt och log i princip genom hela filmen.

Jag undrar ifall Rodriguez tänker sig själv som seriously hardcore när han gör filmerna? Frågan är ifall det bara skulle göra allt mycket bättre...?

Själv har jag gömt min rapport långt bak i huvudet och väljer att förundras över Haruki Murakamis konst att skriva. Jag föredrar det så.

Har saknat henne mer än jag trodde.

Om man spolar tillbaka tiden några dagar då, jag tänker inte börja på någon novell här, är alldeles för seg för det, men Berlin var nice. Det mest ångestfyllda var att komma tillbaka till Sverige, då Sverige inte på långa vägar är lika nice. Jag märker av mer och mer hur jag inte tycker om det här landet, höjdpunkterna i mitt liv är då jag kommer härifrån. Sidospår, tillbaka till Berlin. Det hela började med att vi hade glömt kolla upp vilken gata hostelet låg på. Dagens fail resulterade i att vi släpade runt resväskorna (efter att försökt rådfråga tyska taxichaufförer som inte hade engelska som sitt starkaste språk, i motsats till att vi inte har tyska som vårt starkaste språk) och slutligen satte oss en bit ifrån muren. Senare visade det sig att där vi satt var ca 5 minuters gångväg från hostelet, ifall man hade haft koll på det.

Efter varje mening läser jag om den 5 gånger för att se if it makes sense, ursäkta ifall jag villar bort mig på konstiga ordföljder eller oförståeliga förklaringar.

Men för min egen orks skull tänker jag nu fatta mig extremt kort. Allt i Berlin, då menar jag allt, är så billigt att jag nu har lite över 100 euro kvar, jag hade räknat med att behöva sjunga ihop pengar på gatorna eller nåt, sälja mig i sällskap av de tyska prostituerade.

Vi levde på turkisk och asiatisk snabbmat, som var lika god som billig. Värt.

Barerna var jättemysiga, bäst var en called Süß war gestern, där Essi extremfailade på fotbollsspel. Kan hända att jag också misslyckades en aning. Nåja, vi underhöll de stackare som spelade med oss.

Vi klubbade inte så överdrivet mycket som man enligt normen ska göra i Berlin, den vi gick på var Cookies. And that's it. Vi vande väl oss vid att leva så billigt som vi gjorde, och när det krävdes hela 8 euro (hrm..) i inträde tänkte vi till en extra gång. Cookies var väl helt ok, musiken var inte.. bra. När det vid 4 började fyllas av desperata boys looking for blowjobs drog vi vidare till Zapata, där Essis blivande man jobbade som bartender, och chillade där, med gratis öl och mackor (det lönar sig att bli bästis med bartenders). Nämnde jag att det där med gratis passade oss rätt fint?

Den där second hand-shoppingen som ryktas vara bäst i världen såg vi inget av. Och vi letade ändå med ljus och lykta. Det bör dock nämnas att vi antagligen led av en förbannelse, då vi för det mesta inte hittade bra ställen eller dit vi skulle, vilket resulterade i att vi kom dit vi inte skulle. Dock var dit vi inte skulle automatiskt dåligt, men förvirrande. Eller nåt.

Vi delade rum med en ryska (som bekräftade det ryska ordet jag kan, radoga), en tysk som jobbade i Sydafrika och nyss hade gjort slut med sin pojkvän, så vi drog ut med henne och drack bort hennes sorger. Dvs vi gjorde, själv var hon nykterist. Vi bodde också ett tag med 3 amerikanska woo girls, ack så jag hade velat gå ut med dem, det blev dock aldrig så, trots att det föreslogs och planerades lite halvt.

Hursomhaver, jag utlovade att dra allt i korthet, ett löfte jag inte höll, så nu kommer vi till det abrupta slutet.

Jag funderar på att lägga mig, vakna mitt i natten och sova på måndag i skolan. Alternativt fixa dygnsrytmen.

Jag hinner egentligen inte sitta här och blogga, så tack för mig fram till lördag,